The birth story

Onsdagen den 29.9 (min käre farfars födelsedag) mådde jag riktigt som vanligt. På dagen lunchade jag och J tillsammans med vänner (kinamat), jag städade hela lägenheten och mådde prima. På kvällen kände jag litelitegrann i magen, som en väldigt lindrig mensvärk. Pratade med mamma som undrade om jag ännu har några känningar, men jag sade att allt var som vanligt. Kollade på two and a half men, hade myskväll med mannen.

Ca 22:45 hörde jag ett knäppande ljud och kände att något rann. Sade till J att "nu tror ja e byri händ" och sprang nerför trapporna. Konstaterade att vattnet gick.

Började nästan genast känna av lindriga sammandragningar, som hela tiden tilltog i styrka. Kl 23:30 ringde jag förlossningssalen (och till min glädje svarade barnmorskan som under min praktik på bb varit min handledare) och bm tyckte att det är bäst jag kommer in och åtminstone visar upp mig. Vi packade färdigt allt vi behövde men hade inställningen att vi nog kommer hem igen. Värkarna var inte så farliga och jag hade ställt in mig på att försöka klara mig så länge som möjligt hemma.

Ca kl 00:00 var vi inne på förlossningen, sammandragningarna började bli riktigt sjuka men inte ännu regelbundna. Blev undersökt, var 2cm öppen. En CTG-kurva togs lite över en halvtimme, och vid ett tillfälle var babyns hjärtljud onödigt låga. Så för säkerhets skull ville bm ta en halvtimme till. Läkaren konstaterade sedan att det inte var något att oroa sig för. Så en stund efter 1:00 sade bm att jag får bestämma ifall jag ville gå till en förlossningssal eller fara hem tillbaka. Jag ville ännu försöka klara mig därhemma, så vi for hem tillbaka och fick order om att komma senast kl 10 till förlossningen på nytt. Men bm sade med glimten i ögat att vi antagligen ses innan dess. :)

Bilresan på tio minuter var ganska pain. Hade ordentliga värkar med 3min mellanrum. Kl 01:38 var vi hemma igen.
Jag gav order åt J att försöka sova lite, han tog ner madrassen på vardagsrumsgolvet. Själv for jag i duschen och stod där en halvtimme. (REKOMMENDERAS! Även värmedynan rekommenderas!).

Värkarna kom regelbundet, 2:30min mellanrum och höll på ca 1:15 min. Hade alltså inte mycket andrum mellan. Började kännas verkligen jobbigt. Och smärtan var verkligen hujsig!

Kl 03:19 har jag skrivit i dagboken för sista gången. Vi åkte iväg ganska genast efter det, och denna gång kändes bilresan oändlig. Och jobbig.

Någongång runt 4:00 var vi inne på förlossningen igen. Efter en inre undersökning fick vi fara till en förlossningssal direkt. Var 4cm öppen. Babyns hjärtljud blev låga, ibland försvann de helt, vid varje sammandragning. Troligen navelsträngen runt halsen konstaterade bm. Läkaren kom i något skede. Även två andra bm. Läkaren satte en skruv i babyns huvud för att bättre kunna registrera hur babyn mådde. Fick PCB (skööönt). Fick dropp "ifall-om-att". "Blir det kejsarsnitt?" frågade jag med gråten i halsen. Bm svarade att eventuellt, beror på hur blodproven ser ut. Läkaren tog flera blodprov från babyns huvud och konstaterade att det är säkrast med kejsarsnitt, babyn mår inte så bra. Nu blev vi riktigt oroliga. Jag tror ändå att det var värre för J. Han fick se mig lida av smärtorna och hörde hur hjärtljuden försvann när sammandragningarna höll på att gå över. Själv kunde jag inte fokusera på så mycket mer än min smärta. Jag frågade om sectio var enda utvägen och läkaren förklarade ganska kort men bestämt att det är säkrast så. Ingen frågan om saken - viktigaste var att vår älskade baby kommer säkert ut!

Allting gick så snabbt, jag tror att vi var på väg till operationssalen ca kl 5:00. J följde med fram till salen, men fick inte komma med på själva operationen eftersom det var en brådskande sectio. Vi skildes åt i tårar, hade ingen aning om vad som väntade. Skulle babyn klara sig? Men vi visste ändå att vi var i Guds trygga händer, alla tre. <3

Inne på op fick jag ryggmärgsbedövning, mina ben "försvann" och det var lite obehagligt. Men jag kände det som att jag låg i Guds händer, J hade skickat meddelande till våra familjer och jag visste att de bad för oss. Hade en underbar sköterska som pratade med mig om ditt&datt och höll mig lugn.

Kl 05:53 kände jag att läkarna "böukade på" i magen och en stor tyngd lyftes ur mig. Samtidigt hörde jag det ljuvaste jag nånsin hört, vår baby skrek för full hals. Det var en pojke! <3 Fick se honom, såg de ljuvaste, finaste ögonen någonsin, den vackraste sötaste babyn i världen. <3 Kunde inte förstå! Nu var han här. (Fick poängen 10/10/10!) De putsade upp honom lite och kom med honom ännu en gång till mitt ansikte. Vi tittade storögt på varann. Här var den lilla varelsen som levt i mig i 9 månader. <3 Känslan är obeskrivlig!!! <3

Sedan förde de upp honom till hans pappa, som nervöst suttit och väntat på förlossningsenheten. Vilken lättnad det var för honom; vår pojke mådde fint och även jag. Jag låg på uppvakningen ett par-tre timmar, kände mig lycklig då jag visste att mina älskade gossar fick vara tillsammans. Även om jag var otålig och så gärna ville fara upp tillsammans med dem.

Klockan 9:00 fick vi vara tillsammans alla 3 på bb. <3

Älskar min man och min son så oerhört. <3

Är så tacksam att allt gick så bra. Navelsträngen hade alltså suttit hårt runt halsen, så därför hade hjärtljuden sjunkit. Han låg dessutom i framstupa hjässläge, vilket betyder att huvudet skulle ha tagit stor plats och förlossningen skulle antagligen ha blivit mycket svår. Är så tacksam att läkaren tog beslutet. All vård på VCS får 10 poäng, allt från förlossningssalen, op, uppvakningen och bb-personalen, alla har varit underbara.